måndagstankar
Känner hur jag mer och mer blir mig själv. Man tänker väldigt mycket under alla dagars pluggande och tågresor fram och tillbaka. Ibland tänker man för mycket. Hur vi nyss tog studenten, fast ändå inte. Det här jävliga året. Livet. Fast ändå, jag tror att alla måste få ett par bakslag, bli krossade och stanna upp för att ens kunna förstå vad livet går ut på.
-
Såg klipp från cancergalan. Började gråta direkt. Hur livet kan vara så orättvist och skört. Det är inte okej.
Vackraste, bäste, fantastiske Kristian
inga ord är rättvisa nog. Tack för allt.
Och vad vet du om kärleken förrän du förgäves hatat den
fast ändå kan han sätta ord på precis allting inombords. Håkan alltså.
Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig
Jag orkar inte längre leva som i en Håkan Hellström låt.
livet
Livet. Vad händer med livet? Det bara är. Och det händer saker man inte kan styra över. Kanske är det bra att bara följa med utan att tänka. Man kan inte bestämma sitt öde. Om två veckor fyller jag nitton år. Nitton hela år. På bara ett år har hela min framtidsbild vänts upp och ner, vrängts och förändrats. Eller var det kanske alltid såhär det skulle bli?
